Hornsgatan

Precis som Halvar läser jag nu Ernst Brunners bok Hornsgatan. Hembygdsromantik där jag är bekant med varenda gatsten. Med endast 90 sidor lästa blir det givetvis inget omdöme, återkommer.

Boken har ett vackert omslag, det föreställer inte Hornsgatan utan området bredvid, där författaren själv bor.

Handlingen? En konstnär som hyser agg mot kritiker. Jojo, vi får hoppas att det tar sig. Kan det verkligen stämma att Hornsgatan är norra Europas längsta stadsgata, Brunner hävdar det.

Hornsgatan österut för en kvart sedan.

Södermalm, 20:16

Plupp, igen, en annan sort

Jag var med redan från början, för 25 år sedan. Så fort Trivial Pursuit kom i en svensk upplaga hängde jag på låset. Hösten 1984.

I början spelade jag en hel del. Ett upplägg helt i min smak. Nu var det länge sen spelet var uppe på köksbordet. Det blev svårare och svårare att hitta medtävlare.

Jag skulle antagligen vara lite ringrostig om jag blev utmanad. Många svar ligger nog ändå där bak och skaver. Det var aldrig aktuellt att spela någon annan variant än originalet.

Fritt från minnet kan jag bara påminna mig en enda fråga, den sitter fortfarande som en tagg. Jag var så in i bomben säker på att kunna svaret, men den var lömsk.

”Var sitter Nils Ferlin staty?”. I mitt umgänge på den tiden visste knappt någon vem Nils Ferlin var, än mindre var han fanns.
Fast inte satt han i Stockholm inte.

Anvil och Jay-Z

Oj, det blev en udda musikkväll.
Först började jag stampa takten till en musikvideo, glada minnen från ett svunnet 70-tal väcktes till liv. I en gangsterrap från New York. Harvey Keitel spelade kort. Om Jay-Z vet jag ingenting, men han är säkert känd.

- – -

Trailern för filmen om Anvil såg jag redan i våras. Så Anvil kände jag till – allt hade jag lärt mig i just trailern.

En rörande film, alla som tänker, eller redan har fyllt femtio år bör se den. Faktiskt. Sunkig hårdrock från Kanada. En oböjlig tro på livet.
Skrattet fastnade i halsen.

Fabriken

I morse var det dags att vända åter till fabriken efter nästan tre veckors ledighet. Jag måste tillstå att det blir lättare och lättare. Förr om åren kunde jag ha många onda tankar när ferien var på upphällning.

Det kliar i fingrarna, eller kanske rättare sagt i fötterna, att vandra i fjällen ytterligare en gång i år, i höst när det är dags för resten av semesterdagarna.

Så kul var det.

Kungsleden 2009

Kan man kliva på vid Zinkensdamm och gå av i Abisko, ge sig ut på Kungsleden med endast några varv runt Årstaviken och en handfull söndagsvandringar med Friskis som förberedelse?

Att packningen skulle vara lätt var givet, jag reser alltid extremt lättviktigt. Att jag tidigare aldrig burit en ryggsäck vägandes över 3-4 kilo spelade in. Nu blev det runt 14 kilo vid starten. Det kändes nog så tungt i början.

Kängorna var ingångna. Dock hade jag inte gått uppför två timmar i sträck tidigare, de små skavsåren fixades med en genial produkt från Apoteket.

Inte en regndroppe på drygt en vecka. Kepsen räddade mig undan det mesta av solen. Veckan efter midsommar? Visst var det snö kvar. Uppe i högsta passet låg vi med kåsorna och skottade loss en medvandrare som sjunkit ned till midjan.

Midnattssolen?
Redan vid sjutiden började man snegla på klockan, var det inte dags att gå och lägga sig snart.

Stuglivet var avkopplande. Kebnekaises Fjällstation något av en chock. Helikopterfolket och den flödande alkoholen kändes snopet efter en så fin vecka.

Kiruna visade inte upp sig från sin finaste sida, tvärtom. Glassplitter mest överallt, flaskor guppade ymnigt i fontänerna. Vi kom dit dagen efter Kirunafestivalen. Kyrkan och gruvan väl värda ett besök.
Jag har aldrig sett så många felstavade och särskrivna skyltar som i Kiruna.

Plupp hälsar.