De senaste dagarna har jag lyssnat en del på Theatre of Hate. En briljant engelsk orkester från tidigt 80-tal. I morse när jag matade in plattan igen började jag inse att det kanske låg något bakom.
En svängig vecka. Glädje blandat med en upprördhet som framkallade skakningar, fysisk plåga. Hat?
Ja, antagligen.
Det är enklare för hat att komma fram när man känner sig trängd. Instängd i ett hörn. Då hittar den starka känslan fram även hos en mespropp som undertecknad.
Fast vad är det Kirk Brandon sjunger om? Jag har inga större problem att plocka ut en text, något enstaka ord här och var. Det må va skränig gammal punk eller valfri slagdänga på radion, men med Theatre of Hate gäller det att spetsa öronen ordentligt.
Spetsa. Solna. Satan.
Kanske dags att plocka fram Zetterlund och lyssna på Sakta gå hem genom stan.
