Born to lose

Haha,
kolla vilken loser.

Paketet har firat många födelsedagar längst därinne.

Tomaten, nej inte han

Tänk om nåt hygglo hade kunnat berätta för mig att blomkål är hur smarrigt som helst, och gjort det innan jag fyllde 40.

Nu fick jag ta reda på det själv.

Ingen ljusning på tomatfronten dock.

Det svänger om Robert

De senaste dagarna har jag lyssnat en del på Theatre of Hate. En briljant engelsk orkester från tidigt 80-tal. I morse när jag matade in plattan igen började jag inse att det kanske låg något bakom.

En svängig vecka. Glädje blandat med en upprördhet som framkallade skakningar, fysisk plåga. Hat?
Ja, antagligen.

Det är enklare för hat att komma fram när man känner sig trängd. Instängd i ett hörn. Då hittar den starka känslan fram även hos en mespropp som undertecknad.

Fast vad är det Kirk Brandon sjunger om? Jag har inga större problem att plocka ut en text, något enstaka ord här och var. Det må va skränig gammal punk eller valfri slagdänga på radion, men med Theatre of Hate gäller det att spetsa öronen ordentligt.

Spetsa. Solna. Satan.

Kanske dags att plocka fram Zetterlund och lyssna på Sakta gå hem genom stan.

55:ans, med Bjarne

Skivaffärerna försvinner en efter en. Några få biter sig envist kvar.
Jag har svårt att ens föreställa mig min egen ungdomstid utan alla dessa skivbörsar som fanns överallt. Ett stort kluster kring S:t Eriksplan, vid Slussen och sedan en handfull varsamt fördelat över de olika malmarna.

En som fortfarande kämpar på finns faktiskt i mitt eget kvarter. Jag går förbi där flera gånger varje dag. Påminns om en annan tid, ett annat liv.

Evas Skivbörs fanns inte på den fastlagda lördagsrutten när man åkte in till stan. Fast några besök varje halvår blev det alltid.

Titta där, i fönstret finns världens bästa skiva.
Södermalm, tidig morgon

Björngårdsgatan

Här borde jag stanna upp fler gånger.
Strax innan korsningen vid Högbergsgatan.