Extranummer

I hängmattan

En kopp te och en smörgås inom räckhåll. Mycket mer behövs inte. Utan strumpor och skor, spreta lite med tårna. Det är dags att koppla av ett tag. I morse var jag upp på vinden och letade rätt på hängmattan. Den kände sig nog en smula bortglömd, jag har gett järnet sedan augusti.

Den 7 mars är det en bemärkelsedag värd att fira. Då är det fart på Södermalm igen.
Södermalm, 14:19

Med solsken i blick

Förväntningarna på kvällen är lite blandad. För någon månad sedan såg jag filmen Mimmi och Reine i fjällen. Än mer mytomspunnen är Tre Solar. Dessa båda filmer har ett stabilt rykte om sig att vara senare års största svenska kalkoner.

Men först ska jag åka bil igen. Miss P styr kosan mot en förort. Spännande.
Södermalm, 12:32

Snö

Ljuset sipprar in under rullgardinen. Det så hett efterlängtade. Fast ljuset känns knappast som en belöning efter denna pinsamma vinter. Jobba i t-shirt i februari är ovett.

Om ni inte har en ”Reklam Nej Tack” lapp på ert postinlägg får ni ett omslag till den reklam Posten levererar. Omslaget går under namnet Svepet. Ibland verkar säljarna inte ha varit på tårna och sålt den reklamplatsen, då är det istället någon form av redaktionell text.

I torsdags hyllades vintern. Varm choklad, långdfärdsskridskor och traditionella sportlovsaktiviteter. Längst ned i högra hörnet verkade någon ha noterat att det inte är någon vinter. Under rubriken Egen snö! Det är ju kanon gick det att läsa följande: Det enda som behövs är luft, vatten, lite kyla och en snökanon förstås. Coolt!!!

Någonting säger mig att det behövs ytterligare en sak för att den där kanon ska kunna stå och spruta ut snö i timme efter timme. Moment 22?
Södermalm, 08:09

Mästaren och Margarita

Det började bra. I foajen såldes tablettaskar med Salta Katten. Mästaren och Margarita bjöd på skiftande underhållning. En storslagen roman med en lekfull Satan är givetvis svår att överföra till teatern. Slutbetyget blir ändå gott. Flera goda skådespelarinsatser, Sid vill gärna lyfta fram katten. Jakob Eklund som Woland dominerade hela scenen på en förtjänstfullt sätt.
Extra plus till den magnifika musiken. Programbladet anger två kontrabasister, jag tror det var Pär-Ola Landin som spelade igår, imponerande insats. Efter att ha letat en del på internet blir jag mer osäker (I kommentarsfältet kommer en rättning, det var Sebastien Dubé som spelade ståbas). Ett maffigt skägg hade han i alla fall, och bra snurr på basen. Tankarna gick osökt till Sture Dahlström.
Södermalm, 14:59

Andra bloggar om: mästaren och margarita, jakob eklund, michail bulgakov, stadsteatern, philip zandén

Runaways

I veckans nummer av Journalisten, journalisternas fackföreningstidning, är det en längre intervju med Anders Tengner. Ett välkänt namn för alla som intresserade sig för rock och pop under 70 och 80-talet. Han berättar bl. a. om sin passion för tidningen Poster, en oerhört betydelsefull publikation även för mig under mellanstadiet. Efter Poster kan man säga att vårt musikaliska intresse gick skilda vägar. Han vidare till Okej, jag till punkfanzines.

Gick man på konserter vid den här tiden stötte man på Anders då och då. Det var bara vid ett tillfälle vi kom att prata en smula med varandra. Runaways var i stan. Jonas, en klasskompis, hade en mamma som arbetade på Aftonbladet. Långt ifrån popavdelningen. Trots att det var skoldag tjatade vi till oss en möjlighet att få gå på Runaways presskonferens. Vi var på plats utanför Sjöfartshotellet vid Slussen i god tid. Spejade oroligt efter Jonas mamma. Hon dröjde. Runaways dröjde. Vi var ingalunda ensamma, ett antal fans hade samlats utanför för att få se en glimt av bandet. Journalister passerade in till värmen i hotellet, vi stod utanför och stampade.

Anders kom fram och berättade att han skötte Runaways fan-club (eller något liknande). Han räknade med att få komma in. Det sa vi att vi också gjorde. Han var några år äldre, skrattade åt oss och sa att det var bara att glömma. Till slut dök Jonas mamma upp, vi hastade in i foajen.

Jag kan inte nog påpeka hur stort det här var. Presskonferens, snacks, högar med skivor som det bara var att plocka fritt från, diverse fotografier där namnen på bandmedlemmarna stod skrivet på baksidan – som om det skulle behövas.

Det blev en trevlig eftermiddag. Knagglig engelska till trots. Vid ett tillfälle satt jag mitt emellan Joan Jett och Lita Ford, böjde mig fram för att ta en näve jordnötter. Tittade upp, där ute på gatan stod Tengner med näsan tryckt mot glasfönstret. Det var omöjligt att hålla tillbaka ett varggrin.
Södermalm, 10:34

Andra bloggar om: runaways, anders tengner, sjöfartshotellet, joan jett, lita ford

Bergsgatan över gården

Våren 1984 tillbringade jag många eftermiddagar och helger i en lägenhet på Bergsgatan. Mycket folk strömmade igenom, fast att det fanns en lägenhetsinnehavare infann sig en känsla av squat. När värmen kom ökade antalet av skapelsens mindre djur oroväckande i köket. En snäll flicka tog med en köttätande växt, men den klarade inte av det hårda livet i lägenheten. Efter en tid var plantan död.

Ibland satt jag på golvet och läste, det var sparsamt möblerat. Skivorna låg strödda på golvet och den som (eftermiddag, söndag)

Mitt i meningen ovan fick jag kontakt med lägenhetsinnehavaren på chatten. Vi blev sittande i telefon en längre stund, det blev aldrig aktuellt att skriva klart.
Vi kom fram till att den köttätande växten troligen dog av övergödning. En öppnad skinkburk i skafferiet ska ha haft ett finger med i spelet. Huruvida det fanns möbler lyckades vi inte reda ut. En avhakad dörr ska ha fungerat som bord. En vit soffa, man kunde ta reda på tygfärgen genom att vända den upp och ned, fungerade eventuellt som säng. Nä, det var mot Rambo texten skulle.

Som sagt, den som låg närmast skötte skivspelandet. Gärna Alice Cooper. Utbudet av böcker var magert. Det gällde att ta med en egen. Här och var fanns det dock delar av en bok. Omslaget och baksidan var borta. Åtminstone åtta olika delar av romanen låg spridd bland bråten. Det hände ofta att jag satt och läste en av delarna när jag kom åt. Kronologin var svår att följa, vissa delar lästes flera gånger. Frågade man någon av de närvarande var det ingen som visste något om boken.

Några år tidigare hade den första filmen om Rambo haft premiär. I de kretsar jag umgicks i var det inte rumsrent att se dylika filmer. Eller, jag vet inte. Vi såg Apocalypse Now, Road Warrior och liknande. Rambo såg jag i alla fall först långt senare. Då var det inga problem att följa med i handlingen, jag visste precis vad som skulle hända hela tiden. Det var David Morrells bok Tvekampen jag suttit med fyra trappor över gården, på Bergsgatan.

I förra veckans nummer av Time är det en artikel om den nya Rambo-filmen. Författaren ondgör sig över att Sylvester Stallone slänger bort all cred han fick med den sista Rocky-filmen. Rambo är tystlåten, dialogen mellan de två huvudpersonerna får plats på tre sidor.

Handlingen utspelar sig i Burma. Filmen är genomusel, bäst är den tio minuter långa eftertexten, detta i en 90 minuter lång film. Fast det är svårt att tro att han är äldre än 60 år.

Bergsgatan?
En kväll var det fest. Dagen efter blev lägenhetsinnehavaren vräkt. När vi stod med allt bohag ute på gatan veknade hyresvärden, min vän fick bo kvar. Jag passade på att fråga om värden möjligen inte hade en lägenhet att hyra ut. Så gick det till när jag flyttade in i gårdshuset mitt emot.
Sommaren 1984 kunde ta sin början. Den tog slut för bara några år sedan.
Södermalm, 18:34

Andra bloggar om: rambo, tvekampen, david morrell, bergsgatan, vräkt

BJM

Om Radiohead vet jag ingenting. Det blev mycket skriverier när bandet släppte sin senaste platta gratis på egna hemsidan. Detta är givetvis ingenting ovanligt.

När bekanta eller artiklar berättar att ett visst band låter som New York Dolls/Johnny Thunders blir jag i allmänhet alltid besviken. Det går inte att låta bli att kolla upp, men mer blir det inte. Andra referenser är inget problem.

Brian Jonestown Massacre låter som en blandning av Velvet Underground och Rolling Stones. Tycker då jag, som lyssnar på dessa grupper på ett mer avspänt sätt än vad som är fallet med t. ex. New York Dolls. Det bästa från Velvet och Stones blir mycket bra.

Brian Jonestown Massacre har lagt ut närmare 15 album för gratis nedladdning på deras officiella hemsida.

Södermalm, 00:03

Andra bloggar om: bjm, brian jonestown massacre, new york dolls, johnny thunders, rolling stones, velvet underground, gratis neddladdning, radiohead

X Y

Hade jag varit smart i slutet av min skolkarriär skulle jag ha fortsatt med att läsa statistik, eller vad nu ämnet kan tänkas heta, på en högre nivå. Det som eventuellt skulle ha fattats i huvudet hade med råge kompenserats med ett brinnande intresse.
Nu snuddar jag bara lite vid ämnet då och då som en ren hobby. Ju mer udda, desto bättre. Det är inte varje dag jag lämnar fabrikslokalen för en runda utomhus, istället blir det då till att underhålla det papperslösa kontoret, instängd längst inne i det mörkaste hörnet av hangaren.
I morse satt jag med ett kollegieblock, Excel och en bunt gamla almanackor och räknade efter vid hur många tillfällen det har hänt. Helt meningslös kunskap, men fina staplar blev det.
Det här är en symptom på något, törs inte ta reda på vad.
Södermalm, 23:28

E471

Målet för resan igår var Akademibokhandeln inne i City. Mats-Erik Nilsson skulle berätta om sin bok Den Hemlige Kocken. Tidigare har det gnällts här på Södermalm om det närmast poänglösa med dylika författarträffar när man redan läst boken. Den är beställd på biblioteket, men aldrig har jag fått vänta så länge som på just denna bok. Alltså var det med viss tillförsikt jag styrde kosan mot bokcontainern. Ingen boklåda inte, en gigantisk affär. Med tanke på den långa väntan på boken misstänkte jag att fler skulle vara intresserade av föredraget. Mycket riktigt, en halvtimme före utsatt tid var det närmast fullt. När Mats-Erik drog igång var det knökat.

Extra kul var det att se alla extrem-effektiva människor. Dessa som inte kan sitta still och vänta. Ställer fram en stol och passar med lämpligt objekt för att kryssa runt i butiken. På grund av trängseln gick det inte att ta sig fram till respektive stol.

Mats-Erik Nilsson hade med sig två pappkassar med mat. Inget speciellt urval, vardagliga varor, varken det bästa eller sämsta. Underrubriken var ”det okända fusket” med maten. Speciellt okänt är det inte. Varenda normalt tänkande människa vet att det inte är sunt att sätta i sig matvaror där innehållsförteckningen är både lång och svårtydd. Han berättade bl. a. om hur framkallningsvätska som tagits fram av Hollywood på 40-talet nu finns i det mesta av det bröd som säljs i våra butiker.
Till min glädje kunde jag konstatera att ur innehållet i de två matkassarna fanns inget jag köpt under de senaste åren. Givetvis trillar jag regelbundet i andra fällor, så stark är kemikalielobbyn som har våra matvanor i ett strupgrepp.

Lilla Blå som det länkas till i marginalen är en vettig lösning på spåren i ett inlägg igår, om ostbågar. Behåll all läskig skit i produkter som är uppenbart till för att få oss att först må bra, och sedan illa. Vardagsmat som behövs för vår överlevnad klarar sig utan smakförstärkare om den innehåller tillräckligt med originalprodukter.

Tyvärr har Sid varit på drift den här helgen. Jag kände mig lite förbi bokens ämne, han hade haft betydligt större utbyte av föredraget. Ser ändå fram emot att läsa boken, då den går mer in i detalj på övergreppet på alla oss konsumenter.

Matpriserna stiger. Det som var en så bra lösning att hälla mat i stället för bensin i tanken på bilar. Miljöbil någon?
Södermalm, 15:08

Andra bloggar om: mats-erik nilsson, den hemlige kocken, tillsatser, akademibokhandeln, stress